Bränd bild

Svala tog den största väskan med allt konstnärmaterial, släpade den nedför trapporna och ut på trottoaren. När hon kom upp igen letade Aisa förtvivlat efter något i kökslådan.
- Svala, har du någon aning om var jag kan ha lagt biljetterna och passet?
Så sken hon upp och gick och tittade under tidningen som låg på soffbordet.
Tio minuter senare var det tyst i lägenheten. Svala stod vid fönstret och såg taxin försvinna. Hon var ensam. Lägenheten kändes tom, ödslig och lite rörig. Det låg kläder på spridda ställen och papper.
Mobilens signal ljöd genom rummet samtidigt med väckarklockan. Marimba var redan vaken. När hon började en ny klass i sjuan hade hon haft Anna med sig. Nu var allt nytt.
Marimba drog upp täcket över hakan och tittade i taket. Hela gårdagskvällen hade hon provat kläder. Under inträdesprovet hade hon sett att här gällde en annan stil än hemma. Hon peppade sig själv med att hon fått höga intagningspoäng. Ändå hade hon känt sig fel. Många verkade känna varandra, de hade tjafsat och skojat medan hon suttit tyst. Men nu skulle hon inte vara blyg och bortkommen längre, det hade hon bestämt. Malin var kanske blyg - men inte Marimba.
Hon hoppade upp ur sängen och stod en lång stund framför spegeln. Ibland tänkte hon att det var konstigt att Gunilla var hennes mamma. Blonda Gunilla, ganska liten och knubbig. Och så Marimba, en decimeter längre än sin mamma, med brun hy, mörkbruna ögon och sin pappas näsa. Hon var lik Valentin, det kunde hon se. Han hade skickat ett kort förra året och hon kände igen sina drag.
"Var kommer hon ifrån?" hade folk frågat hennes mamma när Marimba var liten, och pekat på henne som om hon inte kunde tala själv. De förutsatte att Marimba var adopterad och Gunilla blev vansinnig. Marimba hade bett Gunilla fläta hennes hår innan hon åkte, det var ganska långt och hon hade säker hundra flätor som hon drog ihop till en svans i nacken. Jeans var okej och en svart t-shirt. Hon valde mellan gympadojor och sandaler. Till slut tog hon stövletterna istället.
Marimba steg av tunnelbanan vid Gullmarsplan. Härifrån var det inte långt till Fryshuset, som hon hört mycket om innan hon ens visste att de hade gymnasieprogram. Grupper av killar och tjejer i hennes ålder var på väg dit.
Skolbyggnaden ner i Hammarbyhamnen var ganska trist. Där fanns inga affärer, fik eller människor att spana på, bara en massa trista kontor och lagerlokaler till grannar. Det var inte bara ett industriområde utan lika mycket en stor byggarbetsplats för nya vägar, tunnlar och hus.
Marimba gick snabbt och tillät inga tankar av oro eller ånger att poppa upp. Hon hade bestämt sig för att klara det här, hon skulle visa alla att hon hörde hemma i Stockholm.
I den branta trappan framför entrén satt några som hon kände igen från intagningsprovet. En tjej med långt svart hår hejdade henne.
- Jag känner igen dig. Var kom du in?
- Estetiska linjen, svarade Marimba.
- Vad kul att du kom in, du sjöng bra. Jag heter Amira förresten.
- Och jag Marimba. Hon nickade och letade efter något att säga.
- Hur många ettor är det som börjar, vet du det?
- Det är en cirkusklass, det vet jag. Sedan tror jag att vi bara blir en estetisk gymnasieklass. Vi har väl lite olika inriktning på sång och dans. Jag älskar att spela teater egentligen. Men jag dansar också afrikansk dans. Och orientalisk. Amira pratade glatt på medan de gick in tillsammans.
Svala kikade på sina nya klasskompisar. De pratade intensivt och högljutt med varandra. Hon hade hälsat på ett par redan när hon kom. De hade suttit i trappan utanför och bara nickat mot henne. Hon hade kommit först till klassrummet och det hade känts som evigheter innan de andra kom.
Uppropet gick snabbt. De träffade sin klassföreståndare som hette Anders Lindström och som de skulle ha i svenska och så kom dansläraren in en stund, hon hette Ester Ourora och hade varit med på intagningarna. De hann inte med mer än upprop, en snabbpresentation och genomgång av praktiska detaljer innan Anders skickade iväg dem. Det gick nästan snopet snabbt. De var tjugo elever. Ett par var blonda och hade svenska namn. Alla andra hade namn som avslöjade att de kom från andra länder. I den namnfloran lät Svala Aisadottir helsvenskt.