Ur boken "Skuggrädsla"

Det låg en hund på riset utanför som spetsade öronen när de kom närmare. Allt det som Victor tyckt känts nytt och främmande förra gången han varit där kändes nu välbekant.
Nejla klev ut genom dörren.
"Hej!" Han såg förvånad men glad ut. Hans mormor ställde sig bakom honom.
"Är det Victor?"
"Ja, och det här är min pappa." Victor hälsade, det gjorde hans pappa också.
"Kom in." Nejlas mormor föste in dem i stugan. Hon satte den buckliga kaffepannan på järnspisen och skar ost att ha i. Victors pappa tittade sig omkring. I köket fanns en låg diskbänk och några skåp, ett köksbord, pinnstolar och en bäddsoffa. På väggen ovanför kökssoffan hängde en bonad. Ved stod travad vid spisen och det luktade gott av elden.
På en pall låg travar med böcker. Det var mest romaner, men också facklitteratur. Där fanns tyg och renskinn i en korg.
Mormor skrattade.
"Jag brukar slöjda om kvällarna men på sista tiden sitter jag mest och drömmer."
Nejla tänkte att hon hade rätt. Hon som alltid brukade ha något för händer hade suttit vid köksbordet och tittat ut. Händerna hade legat stilla framför henne, rynkiga och lite krokiga.
"Sätt er ner." Mormor ställde fram koppar. Själv drack hon på fat. Med två sockerbitar instuckna mellan läpparna sörplade hon i sig kaffet. Fatet balanserade hon på fingertopparna.
"Vi kommer för att fråga om Nejla kan få stanna och äta middag med oss imorgon, på fjällstationen." Victors pappa sörplade i sig det heta kaffet.
"Nog får du det om du vill." Mormor vände sig mot Nejla som nickade. Visst ville han. Han hade tyckt om att äta lunch där. Konstigt nog. Det var något som lockade honom samtidigt som stället gjorde honom osäker.
"Är du född och uppvuxen här?" Victors pappa betraktade Nejlas mormor. Hon var liten, med en enkel klänning, förkläde och nötta skinnskor. Runt håret hade hon knutit ett huckle.
"Jo, så är det. I en kåta där fjällstationen står nu. Det var vårt sommarviste."
Victors pappa log.
"På fjällstationen visas mycket vackra samiska bruksföremål insamlade av Henry Wahl."
Victor och Nejla bytte blickar. De tänkte båda på berlocken, och allt som Ååska Daane sagt att Henry Wahl tagit. Spänt väntade de på Nejlas mormors reaktion.
Det kändes som om det tog evigheter innan hon svarade.
"Ja, han var förutseende kan man säga."
"Ja, det var mycket han räddade till eftervärlden." Victors pappa nickade eftertänksamt.
"Så kan man ju se det. Man kan också tycka att det är sorgligt att mitt liv och min mammas och pappas liv och deras föräldrars liv hamnade på museum."
Victor såg att hans pappa blev osäker. I vanliga fall skulle Victor försöka byta samtalsämne. Han avskydde när folk bråkade, höjde rösten eller blev ovänner, men nu vann nyfikenheten över rädslan.
"Har du sett sakerna i turiststationen, dom som ligger i plexiglaslådor? Har Henry fått några av dom sakerna av er?"
Victors pappa tittade förvånat på honom. Nejlas mormor skakade på huvudet.
"Jag vet inte. Jag har aldrig varit in där." Nejla sneglade på henne. Inte ens nu, på en direkt fråga nämnde hon armbandet.
"Men visst fick han saker av oss", lade hon till. Som om hon ångrade att hon varit för kort i tonen.
"Men Nejla har hittat dig på ett fotografi." Victor blev ivrig. Det kändes som om han sett den där kåtan i verkligheten när Ååska Daane berättat. Han hade sett för sig hur Nejlas mormor lekte utanför skolan. Det kändes märkligt att hon inte visste det.
"Det har du inte berättat." Mormor tittade på Nejla som ryckte på axlarna. Han tänkte att det var mycket hon heller aldrig berättade.
"Usch ja, just den dagen då dom kom och fotograferade var hemsk, annars gillade jag skolan även om det blev kallt om hösten, strax innan Mikaeli då terminen nästan var slut. Det hände att håret frös fast om nätterna. Det var dragigt och kallt och då började det kännas ensamt. Man längtade efter mamma, pappa och småbröderna. De kallade mig Britta. Hemma sa som Brihte."